Svar till Liberalernas debattartikel ”Hemförlossningar bör inte skattefinansieras”.
Liberalernas oppositionsregionråd i Stockholm menar att hemförlossningar inte bör skattefinansieras. Argumentet bygger på att kunskapsläget är oklart, att vårdresurserna är begränsade och att hemförlossningar gynnar en liten, frisk grupp kvinnor.
För drygt ett år sedan riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO, kritik mot landets samtliga 45 förlossningskliniker. Av dessa hade 44 identifierade brister som gjorde att kraven för god och säker vård inte uppfylldes. Bristerna gällde bland annat kvalitetsarbete, patientsäkerhet, journalföring och uppföljning av förlossningsskador.
Därtill finns också dokumenterade och omskrivna fall av obstetriskt våld – och mörkertalet är säkerligen stort. När regionerna inte kan leva upp till sina egna vårdkrav, är det då rimligt att skuldbelägga de kvinnor och par som söker tryggare alternativ?
Den offentliga vården är väl ändå till för medborgarna – inte tvärtom? Om en gravid väljer att föda hemma, med legitimerade barnmorskor och ett tydligt riskurval, har jag svårt att se hur det är en lyx. Det är ett sätt att undvika just den övermedikalisering och stress som IVO påtalar i sina rapporter.
Planerade hemförlossningar för lågriskgraviditeter visar i både svenska och internationella studier lägre grad av interventioner, färre förlossningsskador och en högre grad av positiva upplevelser. Att negligera dessa resultat för att de berör en mindre grupp är att blunda för principen om evidensbaserad vård – något Liberalerna annars brukar värna.
Dessutom: om färre kvinnor får förlossningsskador, traumatiseras eller behöver eftervård, psykologkontakt och/eller kirurgiska åtgärder – är det verkligen dyrare för samhället? Varje sfinkterruptur, varje depression, varje långvarig smärta kostar både pengar och mänskligt lidande. Att en förlossning ”slutar väl” handlar inte bara om att barnet lever och har tio fingrar och tio tår. Det handlar om hur kvinnan – och den nya familjen – mår i månader och år efteråt. De kostnaderna syns inte i Liberalernas kalkyl, men kan påverka samhällskassan långt efter att BB-journalen är signerad.
Det finns inget motsatsförhållande mellan trygghet och valfrihet. Vi kan bygga ett system där planerade hemförlossningar är en del av vården, där riskbedömningen är tydlig, barnmorskor har stöd och övergången till sjukhus fungerar smidigt. Så gör man i Nederländerna, Storbritannien och Tyskland – och de resultaten talar för sig själva.
Liberalerna påpekar att Barnmorskeförbundet larmade om underbemanning i Stockholm i somras. De larmen kommer varje sommar – från alla regioner. Var det inte i Lycksele man stängde förlossningen under sommaren? Den mer intressanta frågan är inte att barnmorskor saknas utan varför så många väljer att jobba inom andra grenar i vården. Kompetensen finns – men vad i systemet gör att man aktivt väljer att inte jobba i den miljön.
Att vägra skattefinansiera ett alternativ som kan ge färre skador, bättre upplevelser och långsiktigt lägre samhällskostnader är lite som att neka rehabilitering efter operation – ”för att det bara är vissa som behöver den”.
Det är inte ”häxjakt” som Liberalerna replikerar på – det är systemkritik.
Den borde varje liberal politiker förstå poängen med.