Vård utan samtycke är ett väldigt tungt ämne att både prata, skriva och läsa om. Det gör detta blogginlägg extra tungt, för det är enormt mycket text och hänvisningar till flertalet lagar!
Min egen uppfattning och upplevelse är att vård ofta ges på ett väldigt tvivelaktigt, eller inget, samtycke. Något som varit ofta återkommande i mina vårdkontakter är när vårdgivare konstaterar istället för att fråga.
Ett enklare exempel på detta är när man säger ”jag ska bara ta ett prov”.
Är vård utan samtycke tillåtet? Kan man någon gång ge vård utan samtycke, och i så fall när? Vilken rätt har man när vård utan samtycke ges, och vad kan man göra?
I detta inlägg kommer det som sagt att bli en hel del prat om, och hänvisningar till, lagtexter. Jag behöver understryka att detta är min alldeles egna personliga tolkning av lagarna. Jag är inte jurist eller sakkunnig. Det enda jag har gjort är att jag läst innantill, ställt frågor, diskuterat – och slutligen bildat min egen uppfattning!
Lagar vården baseras på
Nedan finns några lager som är en del i att reglera hur hälso- och sjukvården i Sverige fungerar:
Hur intressant jag än må tycka det är att citera lagtexter som stärker en patients rätt, så tror jag ändå att många skulle tröttna om de kommer direkt som start i ett massivt blogginlägg. 🙂 Därför lägger jag dem i slutet istället.
Det du behöver känna till är lagarnas vanliga förkortningar: HSL, PSL och PL. Jag kommer i blogginlägget nämna andra lagar, men det tar vi där och då.
Inspektionen för vård och omsorg
Tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård är Inspektionen för Vård och Omsorg – IVO.
Har du synpunkter, klagomål eller anser att du inte blivit korrekt bemött i vården bör du i första hand vända dig till Patientnämnden i din region. Nämndens uppgift är att verka för goda kontakter mellan patienter och personal och det är en från hälso- och sjukvården fristående, opartisk instans dit patienter, anhöriga och personal kan vända sig. Nämnden ansvarar för all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen.
Till IVO hör du av dig för att rapportera brister och missförhållanden inom vård och omsorg, eller om du råkat ut för en vårdskada.
Anmäla vårdskada
Termen vårdskada definieras i PSL 1 kap. 5 §:
Med vårdskada avses i denna lag lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.
Med allvarlig vårdskada avses vårdskada som
- är bestående och inte ringa, eller
- har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.
Jag vet att det finns exempel på personer som fått beslut från IVO som säger att man inte granskar ärendet med anledning av att någon fysisk skada inte erhållits, eller den fysiska skadan ”inte varit allvarlig”/inte tillräckligt eller liknande trams. Ett trauma, som inte helt ovanligt uppstår efter vård utan samtycke, är alltså fullt tillräckligt att anmäla till IVO!
Med anledning av de lättvindiga avfärdandena kan det vara behövligt att överklaga beslutet och peka på just PSL 1 kap. 5 § och påtala att det enligt Patientsäkerhetslag framgår att en vårdskada består av ett lidande, kroppsligt eller psysiskt, som kunnat undvikas om hälso- och sjukvård vidtagit adekvata åtgärder.
Är det kaka på kaka? Ja. Är det slöseri med skatteresurser? Absolut! Är det ett spel för galleriet? I mina ögon är det så. Men det är tyvärr så det fungerar.
Det kan alltså krävas en enorm portion styrka och mod av en enskild att anmäla en vårdskada till IVO, bara för att mötas av ett modslående avslag – dessutom av en rätt så tramsig anledning! Då krävs det ännu mer styrka och mod för att stå upp och säga ”nej, ni har fel – titta på detta en gång till!” och att överklaga.
Tvångsvård
I Sverige har vi tre lagar som reglerar tvångsvård, vilket är definitionen av vård utan samtycke:
- LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128)
- LRV, Lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård (1991:1129)
- SML, Smittskyddslag (2004:168)
Om man inte står under vård i enlighet med någon av ovanstående lagar får inte vård ges utan samtycke.
Nödbestämmelser
PL 4 kap. 4 § ger vårdpersonal rätt att ge vård utan samtycke i nödsituationer:
Patienten ska få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas.
Det man egentligen hänvisar till, utan att nämna det i lagtexten, är Brottsbalk (1962:700) 24 kap. 4 §:
En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.
Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.
Denna paragraf är inte enkom för hälso- och sjukvårdspersonal, utan gäller för oss alla!
På somrarna, när oförståndiga människor lämnar hundar i bilar och mer förståndiga människor knackar rutor på sagda bilar, är det just BrB 24. kap 4 § man brukar använda som motivering. Rätten att agera i nöd.
Här är dock PL väldigt tydlig vid när nöd gäller! ”… avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller häls, även om hans eller hennes egen vilja på grund av medvetslöshet eller avnågon annan orsak inte kan utredas.”
BrB är också tydlig med vad nöd innebär: ”… när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt …”.
Södra Älvsborgs Sjukhus
Södra Älvsborgs Sjukhus – SÄS – har offentliggjort ett dokument med riktlinjer för när vård utan samtycke. Jag har idag, den 1 oktober 2023, laddat ner dokumentet. Det ser ut såhär:
I så väl PSL som PL finns en återkommande formulering som, i PSL, återfinns i 6 kap 1 §:
Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.
Mer bestämt är formuleringen jag åsyftar ”Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.”.
Redan i sammanfattningen från SÄS’ dokument framkommer att det även gäller ”vård som ges med patientens bästa i fokus”. Något lagligt stöd för ”patientens bästa”, utöver det som redan nämnts (exempelvis vid nöd), finns inte!
Jag tycker dock det är snyggt att man hänvisar till Regeringsformen (1974:152)! Regeringsformen, RF, är en av de svenska grundlagarna. Det går alltså inte att få något mer grundläggande än så!
Av RF 2 kap. 6 § 1:a stycket framgår:
Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
4 och 5 §§ hänvisar till dödsstraff och kroppsstraff. Utöver det är vi alltså, alla, skyddade mot kroppsliga ingrepp!
Man hänvisar till tvångsvårdslagstiftning enligt LPT och LVR, men också till nödrätten i BrB.
Sedan har man ett helt stycke om ”bestämmelsen om hypotetiskt samtycke”. Detta hypotetiska samtycke används ofta av IVO i sina beslut. ”Hade patienten tillfrågats hade hen sannolikt samtyckt”. Utöver hos IVO så används termen ”hypotetiskt samtycke” flitigt inom hälso- och sjukvårdsområdet, men saknar helt och hållet underlag för när det faktiskt får användas!
I Departementsserien 2003:47 på sidan 128 står en hel del om det hypotetiska samtycket, och här understryks också att ”Lagstiftningen på vård- och omsorgsområdet utgår således från att den enskilde kan tillgodogöra sig den information som han eller hon ges om sitt hälsotillstånd och behovet av vård och omsorg, ta ställning till de insatser som erbjuds och göra övervägda val.”.
Då är det ju också detta man borde ha som utgångspunkt, eftersom flertalet vårdsökare sannolikt är i skick att kunna ta till sig information som ges, och kan ta ställning till insatser som erbjuds. Observera att de erbjuds!
Vidare i SÄS’ dokument framgår att vård som ges med undantag av patientens medgivande skall dokumenteras noggrant samt att om information inte kan ges på grund av en akut eller livshotande situation, så skall informationen ges när det akuta och livshotande är upphävt.
Sammanfattningsvis har man helt rätt i att patienten ska få information anpassad till patientens individuella förutsättningar, att vård ska utformas och genomföras tillsammans med patienten, och ges med respekt.
Man har rätt att ge vård utan samtycke i akut eller livshotande situation, eller om patienten står under vård enligt LPT, LVR eller SML.
Lagliga rättigheter enligt IVO
Jag sände en längre frågeställning till Socialdepartementet, som är ansvarigt departement för Patientlagen. Via Regeringskansliet kom följande svar:
Regeringen tar initiativ till nya lagar och ändringar i befintliga lagar, men regeringen eller Regeringskansliet får inte tolka lagen. Det är myndigheterna och domstolarna som inom sina respektive verksamhetsområden ansvarar för att tolka och tillämpa lagen utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.
Jag vidarebefordrar examt samma mail till IVO, och får följande svar:
Du har ställt en fråga om Patientlagen (2014:821) och om vad som händer om lagen inte följs.
I många sammanhang har rätten för enskilda att få sin sak prövad, genom rätten att överklaga, stärkts på senare år. Så har dock inte skett på hälso- och sjukvårdsområdet. Här tillämpas sedan länge en skyldighetslagstiftning som innebär att patientens rättigheter är annorlunda. Lagstiftaren har valt att utgå från att det inte är lämpligt att införa några egentliga legala rättigheter för patienter. Hälso- och sjukvård ses som en förmån och det skulle bli svårt att i lagtext konkret definiera vilka hälso- och sjukvårdande rättigheter som i så fall skulle garanteras i lag. Skulle dessa hypotetiska rättigheter sedan dessutom gå att överklaga, skulle det innebära att jurister – istället för medicinskt kunnig hälso- och sjukvårdspersonal – bestämde vilken vård som var rätt och vem som hade bäst behov av den yrkade vården i förhållande till någon annan.
Skyldighetslagstiftningen på hälso- och sjukvårdsområdet innebär att om inte patientens behov av vård tillgodoses, saknas rättsliga medel för patienten att kräva sin rätt. Patienten har därmed inga egentliga juridiska rättigheter i hälso- och sjukvården. Förhållandet innebär dock inte att de krav som patienter ställer på vården inte ska respekteras, se prop. 1997/98:189 s. 17.
Det känns som jag fastnar i en kombination av tankevurpa och en eventuell misstolkning av IVO:s svar. Hela PL är ju en sammanställning av just patients rättigheter i vården. Om rättigheterna inte är legala – vad är då hela vitsen med PL?
Denna fråga ställer jag också till IVO, som då svarar med:
Det stämmer att patientens självbestämmande och integritet ska respekteras och vården ska så långt det är möjligt anpassas efter patientens önskemål. Däremot kan det uppstå situationer då vårdpersonal behöver fatta beslut för att, ur vårdens perspektiv, kunna garantera patientsäkerheten.
Jag har i dagarna sänt en förnyad och förtydligad frågeställning till IVO:
Är Patientlag (2014:821) inget annat än ett spel för galleriet, om en patient ändå inte har laga rätt till rättigheter? Saknar en patient i vården rättigheter till sin egen kropp?
Att inte följa gängse rutiner är väl inte nödvändigtvis liktställt med att riskera patientsäkerhet? Vidare finns också lagstiftning som säger att man alltid kan neka medicinsk vård och behandling. Hur kan då detta åsidosättas och en patient fullkomligen köras över i sina uttrycka önskemål?
Jag har tagit ett antal hypotetiska situationer i mina exempel till IVO. Man svarar väldigt kort att man bara diskuterar faktiska ärenden, och duckar därigenom mina frågor. Den sammanfattade uppfattningen jag fått av IVO:s upplysningstjänst är att man, som patient, inte ska vänta sig några rättigheter inom vården, utan vara tacksam för att vi har hälso- och sjukvård som förmån.
Tråkiga exempel från vården
Från Instagram-kontot @tyst_jag_foder kommer följande exempel:
- Jag sa att jag inte ville ha skalpelektrod, med första, fick till svar att det bestämde inte jag, så blev det ändå…
- Patienten gråter hysteriskt och säger hon är rädd och en annan usk tar sina händer på hennes bröstkorg och trycker ned henne medans bm försöker sära på patientens ben. Sen så yttrar bm att hon får skärpa sig och att hon beter sig som en dum hora.
- När hon sedan säger att hon måste undersöka mig IGEN (hon hade redan undersökt mig mot min vilja för någon kvart sedan), och jag gråter och säger ”nej nej nej jag vill inte” och försöker streta emot/visa tydligt att jag inte går med på det (i den mån man förmår i det utsatta läget), så utnyttjar hon en hemsk värk och trycker/puttar ner mig på rygg och säger ”jag MÅSTE, så”, och undersöker mig vaginalt medan jag skriker ”nej” allt jag har, det känns som jag dör.
- Infart ska sättas på rutin, trots att jag förklarar om min stickrädsla. De säger då att det är ingen fara, vi sätter den under en värk så är du fokuserad på annat. Försöker förklara att jag inte vill det, för då kommer jag inte kunna hantera värken. Slutar med att de, under värk, först försöker sätta infart i ena handen flera gånger tills kärlet spricker, och sedan, fortfarande under värk, försöker flera gånger i andra handen också innan den kommer på plats.
- Helt plötsligt kommer en manlig läkare och bara kör upp fingrarna i mig trots att min barnmorska på mvc skrivit tydligt att jag har ptsd och det är något man måste fråga mig om.
Om du utsätts för vård utan samtycke
På grund av mina egna erfarenheter av kvinno- och förlossningsvården vill inte jag att en enda kvinna, inte ett enda par, ska behöva må som jag gjort. Vården måste förändras.
Om du som gravid, eller partner till en gravid, har någon form av ångest eller rädsla inför graviditet eller förlossning är första steget att lyfta detta med barnmorska på MVC. Vägen lär sannolikt inte vara spikrak eller enkel, i synnerhet inte om partnern är man och även den som söker hjälpen. Lättaste vägen är att kvinnan kontaktar MVC och bokar en tid för er gemensamt.
Aurora (mottagning för förlossningsrädda) kan vara bra och hjälpa för vissa. För andra kan det bli fel. Det finns fall då personal på Auroramottagningen suttit och lovat saker som de vet inte kommer kunna hållas vid en förlossning, men efter förlossningen kan man peka på bebisen och säga ”nämen så söt”, så flyttar man fokset någon annanstans.
Men stolpskott kommer alltid att finnas! I alla yrkesgrupper och inom alla områden! Det kan vi tyvärr inte göra något åt. Trots detta är ändå min starkaste rekommendation att prata med vården, gör klart vad du/ni behöver och gör klart vad som gäller. Här gäller dock att faktiskt veta vilka rättigheter man har!
- Skriv ett förlossningsbrev. Håll det kort – håll det enkelt och koncist. Ingen kommer läsa en novell! Nämn vad som är viktigt för dig. Enligt mig är det helt okej att partnern har ett eget förlossningsbrev. Varför inte – ni är väl två som blir föräldrar och delar upplevelsen?
- Vissa kliniker vill att man skickar in detta i förtid. Även om ni gjort det – räkna inte med att någon läst det. Ha med en utskriven kopia (eller 32) och tryck en i handen på personalen.
- En födande har rätt att neka undersökningar eller medicinska ingrepp, exempelvis PVK (kanyl i handen/armvecket) eller skalpelektrod. Du kan inte bli tvingad till det!
Som tidigare konstaterat i Regeringsformen 2 kap. 6 § 1:a stycket: Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
Brottsbalken 3 kap. 5 §: Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Personal gör sig, enligt mig, skyldig till misshandel, alternativt grov misshandel.
Brottsbalken 24 kap (samma kapitel som nödrätten) 1 §:
En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
BrB 24 kap. 1 § reglerar rätten till nödvärn. En misshandel är ett påbörjat brottsligt angrepp mot person, mot vilket man får använda våld för att freda sig. Rätten till nödvärn upphör så snart angreppet upphört!
Rättegångsbalken 24 kap. 7 §:
Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.
Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
2:a stycken tar upp det som i juridiska termer heter envarsgripande. Personal kan också bli gripen av, exempelvis en, anhörig på bar gärning (man sett det) OCH om fängelse finns som påföljd på straffskalan (vilket det gör för misshandel).
Brottsbalken 24 kap. 2 § 1:a stycket:
Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han eller hon sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som han eller hon står under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma ska gälla om någon annan än de som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.
Kort och gott får viss mängd våld användas för att kvarhålla en gripen tills polis anländer och omhändertar den gripne.
Brottsbalken 24 kap. 6 §:
Om någon i fall där 1-5 § § detta kapitel, 10 § polislagen (1984:387) eller 2 kap. 4 § eller 6 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32) är tillämplig har gjort mer än vad som medges, ska han eller hon ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig.
Denna lagtext är lite knepigare. Formellt kallas den excess – man har använt mer våld än vad situationen krävde. Man skall inte hållas ansvarig om omständigheterna var sådana att han eller hon hade svårt att kontrollera sig.
Ett klockrent exempel på detta anser jag själv är att någon förgriper sig på ens partner som försöker föda barn, och personal genomför ingrepp utan informerat samtycke och/eller direkt i strid mot min partners önskemål.
Tidigare fall
Det finns, mig veterligen, inga tidigare fall där patient (eller anhörig) använt sig av nödvärnsrätten mot personal, eller utfört ett envarsgripande för den delen.
Enligt mig är det dock fullt möjligt att göra, men borde anses vara den absolut sista utvägen att ta!
Som tidigare konstaterat finns stolpskott överallt! Jag är antagligen ett, genom att föra det resonemang jag gör. Men ett övergrepp är ett övergrepp, och någonstans på något sätt kommer någon bli varse att det inte är okej att jobba på det sätt många idag gör.
Citat lagtexter
Denna lag syftar till att inom hälso- och sjukvårdsverksamhet stärka och tydliggöra patientens ställning samt till att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.
Patienten ska få information om
- sitt hälsotillstånd,
- de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
- de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
- vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
- det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
- väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
- eftervård, och
- metoder för att förebygga sjukdom eller skada.
När patienten är ett barn ska även barnets vårdnadshavare få information enligt 1 och 2 §§.
Om informationen inte kan lämnas till patienten, ska den i stället såvitt möjligt lämnas till en närstående till honom eller henne.
Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.
Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras.
Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden.Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.
Hälso- och sjukvården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
Patientens närstående ska få möjlighet att medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt och om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar detta.
När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
Med vårdskada avses i denna lag lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.
Med allvarlig vårdskada avses vårdskada som
- är bestående och inte ringa, eller
- har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.
Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador. För åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska en tidsplan upprättas.
Vårdgivaren ska ge patienterna och deras närstående möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet.
Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.
Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska se till att patienten och dennes närstående ges information enligt 3 kap. patientlagen (2014:821).
Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att patienten ges möjlighet att välja behandlingsalternativ respektive hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning enligt vad som anges i 7 kap. 1 och 2 §§ patientlagen (2014:821).
Inspektionen för vård och omsorg ska säkerställa att patienters erfarenheter fortlöpande används som underlag för beslut om tillsynens inriktning.
Inspektionen ska kontinuerligt samverka med patientnämnderna och systematiskt tillvarata information som patientnämnder lämnar enligt 7 § lagen (2017:372) om stöd vid klagomål mot hälso- och sjukvården.
Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under inspektionens tillsyn, ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelsen följs och, om det behövs, göra anmälan till åtal. Detsamma gäller om någon som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har brutit mot någon av bestämmelserna i 5 kap. 1 § 1-7.
Om Inspektionen för vård och omsorg finner att en vårdgivare, eller enhet som avses i 7 §, inte fullgör sina skyldigheter enligt 3 kap. och om det finns skäl att befara att underlåtenheten medför fara för patientsäkerheten eller säkerheten för andra, ska inspektionen förelägga vårdgivaren eller enheten att fullgöra sina skyldigheter om det inte är uppenbart obehövligt. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Detta gäller även verksamhet som avses i 2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.
Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller någon annan föreskrift som gäller för hälso- och sjukvårdsverksamhet, ska inspektionen vidta åtgärder för att skyldigheterna ska fullgöras.
Om hälso- och sjukvårdspersonal är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket fängelse är föreskrivet, ska Inspektionen för vård och omsorg, om inte annat följer av 9 kap. 17 §, göra anmälan till åtal.
I 8 kap. 3 § andra stycket lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. finns särskilda bestämmelser om att allmänt åtal för vissa brott får väckas endast efter medgivande från Socialstyrelsen.
