Få har missat mitt generella bråk med vården, och i synnerhet kvinnosjukvården. Istället för att bara vara en gnällspik så tänkte jag att jag tar det jag känner är fel och försöker förklara varför. Förhoppningsvis kanske man kan vara en bidragande anledning till en förbättring!
Härmed presenterar jag #ChrillesSynPå och kommunikation del 1: ”Frågar du eller konstaterar du?”
"Ska jag ..." - "jag ska..."
Jag valde fem ganska vanligt förekommande termer:
…öppna fönstret.
…ge dig medicin.
…undersöka dig.
…känna hur öppen du är (vaginal undersökning i samband med förlossning).
Testa säg de olika meningarna högt för dig själv:
”Ska jag öppna fönstret?” mot ”Jag ska öppna fönstret.”
”Ska jag känna hur öppen du är?” mot ”Jag ska känna hur öppen du är.”
När man skriver ut meningarna blir det hela ännu tydligare; endast det ena sättet är en fråga.
"Får jag ..." - "jag får..."
Samma fem avslutningar som tidigare. I vissa delar av landet verkar det konstaterade sättet vara ett sätt att faktiskt ställa en fråga: ”Jag får höra vad du tycker om min nya hårfärg?”.
Rent krasst är det fortfarande bara ena sättet som faktiskt ställer en fråga och ber om lov. I samband med sjukvård och en förlossning skulle jag säga att det är ännu viktigare att faktiskt inhämta samtycke.
"Kan jag ..." - "jag kan..."
Det blir alltså inte mycket bättre här heller! Den är ändå något bättre än ”ska”- och ”får”-exemplen, för satt i ett sammanhang kan det också vara ett erbjudande:
– Jag har så fruktansvärt ont i huvudet!
– Jag kan ge dig medicin.
Ge lite respekt - ställ en fråga, konstatera inte!
Genom något så enkelt som att byta plats på två ord i en och samma mening så går du från att ställa en respektfull fråga till att konstatera vad du ska göra, och därmed köra över din patient.
