Informerat samtycke & Respekt
Vad betyder egentligen informerat samtycke och respekt mot patienten. Detta är ju faktiskt en del av jobbet!
Del 3 av #ChrillesSynPå handlar om respekt. #Respekt borde kanske ligga som ett eget ämne och inte falla in under #kommunikation. Fast, har man en bristande respekt så kommer kommunikationen också ligga i linje med det (det blir ”jag får” istället för ”får jag”, exempelvis).
Detta inlägg riktar sig kanske mer till dig som är yrkesverksam inom vården än det gör till dig som inte är det.
Respekt
Söker man upp ”respekt” på WikiPedia kan man inledningsvis läsa följande:
Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person. Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion.
En rad filosofer har gjort olika försök att utreda begreppet. En av flera frågor som har diskuterats är vilka olika former av respekt som finns. Joel Feinberg skrev 1975 en artikel där han identifierade tre former av respekt. Den första formen, Respekt, beskriver han som en känsla av rädsla. Det kan exempelvis röra sig om den typ respekt en sjöfarare bör ha för havet, eller en nattvandrare har för gatugäng. Den andra formen, Observantia, är den moraliska formen av respekt. Den innebär att objektet för ens respekt genom sin blotta existens ställer rättmätiga krav på hur man behandlar det. ... Den tredje formen av respekt, Reverentia betecknar den speciella känsla av vördnad man har när man står inför någonting extraordinärt eller sublimt. Det är en känsla som gör en ödmjuk och upphöjer den som känner den.
För att använda Joel Feinbergs ord skulle jag säga att det är den andra formen av respekt, observantia, som skall ges patienter.
Vems förutsättningar gäller?
Att komma som patient, födande, eller anhörig till vården är att göra just det: man är patient, födande eller anhörig! Din metod, i egenskap av vårdgivare, får anpassas för att passa erfarenheterna i rummet!
För dig, som vårdgivare, är det högst sannolikt ”bara” en undersökning eller ”bara” ett prov som ska tas. Men din inställning till det är fullkomligt ointressant! Mer intressant är att veta hur patienten ställer sig till/inför undersökningen, provet eller vad det nu än må vara.
Det finns vittnesmål från kvinnor med traumatiska upplevelser i form av sexuella övergrepp i bagaget, som kommer in till förlossningen, tvingas ligga i gynläge – och helt plötsligt kommer en okänd (manlig) läkare in i rummet, drar på sig en handske och för in handen i underlivet.
Bara listan med fel som begicks … Om vi lägger det åt sidan så kan vi istället spekulera i hur denna kvinna mår idag tack vare en läkares förnyade övergrepp?
Instruktionsbok till en dörr
Helt allvarligt! Jag tror det behövs!
Du, min käre vårdgivare, är på jobbet. Patienten – som befinner sig på andra sidan dörren – är … var då?
Sannolikt mår patienten kanske inte helt prima. Det är ju något som fört hen till din arbetsplats. Jag har själv varit på vårdcentral och sjukhus – har verkligen inte varit i mina bästa dagar. Men, jag försöker göra vad jag kan för att slappna av, komma ner i varv och inte må så förbannat dåligt eller ha galet ont. Det är inte hemma, men jag försöker göra mig hemmastadd.
KNACK eller BANK på dörren (alltid bara en gång – aldrig två knackningar?), och sedan rycks dörren upp. Det är lite den där känslan som när man är på väg att somna men vaknar med ett ryck.
I situationen för en födande – hur tror du det agerandet påverkar läget i rummet?
”Jamen, jag skulle ju bara fråga om du har sett min penna?”
Grattis kompis! Du sabbade högst sannolikt just en födandes naturliga oxytocinproduktion, och möjligen också parets bubbla där de förberedde sig tillsammans.
Fingertoppskänsla – du har den redan, den är frivillig att använda.
- Knacka på dörren, ge det någon sekund och ge personen på andra sidan en möjlighet att få komma med en återkoppling.
- Varför i helvete måste man banka på dörren?
- Betrakta insidan av rummet som en bostad. Helt garanterat så hade du inte gjort hemma hos någon: EN knackning (alternativt bankning) och sedan ryckt upp dörren.
- Du kan väl stänga dörren bakom dig? Dra inte till i dörrhandtaget och hoppas att dörren går igen. Särskilt känsligt är kanske detta på BB, förlossning och/eller gyn, och det händer lite för ofta att dörrar inte går igen.
Vem bestämmer i rummet?
Har man möjlighet att betrakta dynamiken i ett rum under en tid är det sjukt spännande att se vad som händer.
Till en början har vi ofta en undersköterska. Därefter kommer en sjuksköterska/barnmorska, och undersköterskan blir nu plötsligt helt tyst. Sedan kommer en läkare – en AT (läkare som övningskör), eller en ST (utbildar sig till specialist). Möjligt att det är viss dialog mellan sköterska/barnmorska och AT/ST, men vanligast är att sköterska/barnmorska också blir tyst. AT:n får ju inte ha egen åsikt eller fatta egna beslut, varför hen lämnar rummet, sköterskan/barnmorskan får plötsligt luft igen, tills AT/st kommer tillbaka med ”en kollega” – en överläkare eller allmänt bättre vetande. Bakom denne står nu en trio av tända ljus och är tysta!
I Sverige har vi vissa former av tvångsvård, exempelvis LPT – Lag om Psykiatrisk Tvångsvård.
I övrigt är all annan vård frivillig att få! Därmed är det patienten i rummet som bestämmer, oavsett hur många andra som finns där eller vilka deras professioner är.
När jag skrev texten i bilden ovan hade jag så dåligt samvete, för att det kändes så otacksamt på något vis. Men jag känner att det ändå är något som behöver understrykas:
Ditt jobb är att hjälpa, bistå, stötta och lindra. Vi kan se det som en gåva du ger. Men att ta emot gåvan är högst frivilligt!
Det finns självklart en hel del patienter som känner en lättnad i att kunna släppa all sin kontroll och till fullo lita på vården och göra som de säger. Självklart är detta hur okej som helst! Det som gör mig förbannad är när vårdpersonal har utgångspunkten att det är de som bestämmer och det bara är för patienten att bita ihop, gilla läget och härda ut.
Vem är närvarande?
I Chrilles syn på kommunikation – del 2 så pratade vi om härskartekniker och osynliggörande. Se till att alla är presenterade för varandra. Hälsa inte bara på patienten eller den födande, hälsa på anhöriga, eller eventuella stödpersoner eller doula, också!
När föräldrar kommer in med barn – osynliggör inte barnet! BARNET är anledningen till att ni allihopa faktiskt träffas! Hälsa inte bara på föräldrarna, och prata inte bara direkt till dem.
Sluta förtäck elever/studenter/övningskörare med att de är en kollega eller just idag är en som går bredvid eller annan form av bullcrap. Säg att personden de facto är student eller nyanställd på upplärning, och fråga om det är okej att hen är närvarande.
Som vårdgivare har man ofta ett ansvar i att undervisa nya; nya elever eller nyanställda. Många kliniker har också en policy om detta, i synnerhet på universitetssjukhus.
Att ni som klinik må ha en policy kan jag skita högaktningsfullt i! Jag har inte ålagts något ansvar som obligatoriskt övningsobjekt. Respekterar du inte mig tillräckligt för att vara ärlig och be om lov så är sannolikheten hög att jag inte kommer vara särskilt respektfull när eleven åker ut ur rummet heller …
Informerat samtycke
Termen informerat samtycke verkar förvirra vårdpersonal. Det är inte helt utan anledning jag måste berätta en historia runt detta.
I början av förra året besökte jag och min fru Auroramottagningen. Vi fick träffa en barnmorska, satt och pratade och någonstans någon gång använde jag just termen ”informerat samtycke”. Hon såg ut som ett UFO. Så jag försökte måla upp en bild:
– När vi kommer in till förlossningen så dröjer det inte länge förrän dörren går upp och in kommer du med din lilla rostfria vagn, presenterar dig och säger att du ska sätta en PVK.
Barnmorskan nickar instämmande.
– Du sätter en stas på armen, sprittorkar armvecket och säger ”nu känner du ett litet stick” innan du sätter nålen. Du använder säkert grön nål också …
Barnmorskan fnissar lite och säger att det nog är ungefär exakt så det går till.
– Var har du gett information eller fått samtycke i hela detta?
Något förvirrad och märkbart provocerad svarar då barnmorskan:
– När man ska föda barn behöver man en PVK!
– Jaså? Hur får du ut barnet genom den? Inte någonstans har du berättat varför du sätter en PVK, vad vinsten med den är, eller risken för den delen. Du har heller inte låtit Rebecca (min fru) få veta några alternativ. Du har bara klart konstaterat ”du ska ha en PVK”. Och inte nog med att du kör över henne i det läget, du är också så jävla fräck att du berättar för henne hur fan hon ska känna när du sätter nålen!
Kort bygger informerat samtycke på att vårdpersonal förklarar vad de önskar göra, varför de vill göra det, vad det förväntade resultatet är, eventuella risker med att göra det/att avstå att göra det och vilka eventuella alternativ som finns. Därefter får patienten själv avgöra om man vill eller inte.
”Hej, jag heter Chrille. Jag skulle gärna vilja sätta en PVK i din arm, det är en liten slang genom vilken vi kan ge dig mediciner eller vätska om något skulle hända akut. Det är inget krav att vi sätter en, men det är riskfritt och väldigt bra att ha om det värsta händer!”
Det tar liksom inte många sekunder extra att säga detta istället för ”Hej, jag heter Chrille. Du ska få en PVK i armen av mig. Är detta ert första barn?”
För den som eventuellt undrade: nej, man behöver inte en PVK för att föda barn.
Vad tycker du?
Jag vill gärna höra dina tankar. Kommentera nedan eller nå mig på LinkedIn.